Sista kvällen på stan i Pigadia

Vägen ner mot stan är vacker, men backig...

Det drar ihop sig mot slutet på resan och för första gången känns det faktiskt rätt så skönt. Ingen av oss brukar ha hemlängtan när vi är på resande fot, men hur härligt det än har varit här på Karpathos i år har bekymren (kräkningar, öronvärk, klämt finger, vänner som kommit och åkt...) tagit på oss på ett sätt som vi inte var beredda på.

Framsidan på vår stuga

Barnen har varit rastlösa för att det inte hänt så mycket och jag har haft lätt för att höra det irriterade i deras röster när de pratar med varandra, så det har inte varit helt konfliktfritt och jag gillar inte konflikter. Barnen är världens finaste, men det är så lätt att tjafsa om vem som ska ladda sin i-pryl eller vem som sa si eller så.

Idag blev jag så supertrött på allt som egentligen inte var så farligt och halva eftermiddagen var riktigt deppig. Vi måste alla skärpa oss lite när vi lever så tätt inpå varandra och det gäller även mig. Det blir missförstånd ibland och det är bara att acceptera det och snabbt gå vidare. Inte deppa ihop som jag idag...

Vi längtar alla hem, helt enkelt. Till vårt eget. Trots att vi just nu besöker ett paradis. Konstigt hur känslorna spelar en en spratt.

När vi väl landat hemma är jag säker på att jag genast kommer att längta tillbaka hit, för det är underbart här och jag slipper så mycket av det jag tycker är tråkigt hemma; städa, tvätta, laga vardagsmat, handla osv...

Baksidan på vår stuga

Efter lite snacks, sonen passade på att äta ketchupchips för det finns inte hemma, en pytteliten drink och en spännande yatzyomgång var vi lite på banan efter diskussionen om vänlighet och omtanke inom familjen på eftermiddagen.

Ikväll drar vi ner på stan för sista gången det här året, för imorgon är vår allra sista kväll på ön och då vill vi bara mysa hemma på hotellet. Familjen har lovat att laga extra fin grekisk mat till oss i morgon kväll och redan längtar jag hit igen, för de månar verkligen om oss. Känns nästan oförskämt att längta hem...