Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

lördag 3 september 2011

Åh, denna ljuva dag 1999


Idag fyller min fina, begåvade, vackra och alldeles, alldeles underbara dotter tolv år och jag minns den där härliga septemberdagen 1999 så otroligt detaljerat fortfarande.

På ultraljudet hade de räknat ut att hon skulle födas den 12 september. Jag själv var planerad till den 13 september, men min lilla mor har gått över tiden med alla sina fyra barn och dessutom blivit igångsatt med de tre första, så jag föddes den 27 september och räknade med att dottern skulle komma ungefär samma dag.

Nybliven mormor och dotterdottern
är här 25,5 timmar gammal!
Jag höll tummarna för att hon skulle få en egen födelsedag, men räknade ändå kallt med att gå över tiden, för det skulle säkert gå i arv från mor.

På torsdagskvällen den 2 september hade jag och käre maken firat vår åttaårsdag tillsammans med att äta färska räkor. Inget vin för min del, förstås, men ändå mysigt att fira lite.

På fredagen dagen därpå skulle jag åka 22 mil tur och retur för att träffa mamma och dessutom skulle vi båda två passa på att klippa oss. Jag klipper mig alltid sällan och det långa avståndet till min frisör/kära väninna gjorde förstås sitt till. Det var som vanligt ett halvår sedan senast och jag väntade tills det bara var ett par veckor av graviditeten kvar , för sedan skulle det säkert dröja innan jag kom iväg, tänkte jag.

Lilla morsan jobbade och slutade denna dag vid 13-tiden, så därefter skulle vi klippa oss och fika. Så blev det inte alls.

Jag hade gått upp imponerande 32 kg under graviditeten och var alltid så tät i näsan att jag snarkade och därför sov käre maken i eget rum med stängd dörr.

Mormor och dotterdotter tolv år senare!
När vi gått och lagt oss i våra rum hade jag som vanligt lite svårt att somna och efter någon timme började det susa runt i magen. Jag tänkte direkt att det måste varit något fel på räkorna. De som varit så goda och alltid brukade hålla mycket hög kvalitet hos vår fiskhandlare. Irriterande, tänkte jag.

Jag tog en Novaluzid, för jag misstänkte att det kunde vara en släng av min gamla magkatarr också. Efter en stund kändes det bättre, så jag försökte somna igen. Då kom det tillbaka igen. Så där höll det på några gånger till.

När klockan var halv tre på natten kom jag plötsligt på att det kanske kunde vara förvärkar - vilken idé! Jag gick upp och läste i min bok, för på den tiden var inte internet speciellt stort. Jodå, det kunde möjligen vara förvärkar, fick jag veta, och de kunde hålla på fram och tillbaka under dagar och ibland veckor. Minsann. Spännande!

Jag försökte somna igen, för jag måste ju samla kraft om det ska vara så här fram till slutet på september när jag väntade mig att mitt barn skulle födas. Det gick inte alls att somna.

Värkarna, för nu var jag säker på att det var värkar av något slag i alla fall och varken dåliga räkor eller magkatarr, tilltog i styrka och blev snart regelbundna. Efter ett par timmar konstaterade jag att det inte kunde handla om förvärkar, utan förlossningen måste vara på gång.

Det ser ut som om söta dottern
spelar elgitarr - så kul!
Jag låg där och njöt och tyckte att livet var ett äventyr och i rummet bredvid låg den intet ont anande mannen och sov djupt.

I gryningen gick vattnet och om jag tvivlat innan så var jag nu helt säker. Bebisen var absolut på gång.

Vid sextiden väckte jag min käre make som höll på att svimma av nyheten. Han var lika säker som jag på att barnet skulle dröja. Han duschade i rekordfart och under tiden ringde jag min lilla mor, som också höll på att svimma, och jag berättade att jag inte kunde komma och klippa mig, för jag skulle åka till BB istället. Nio dagar för tidigt.

Halv åtta var vi inskrivna och klara på BB och det var tre minuter mellan värkarna. Perfekt, tänkte jag, men gjorde mig inga illusioner om att barnet skulle födas snabbt och smidigt och så blev det inte heller. Trots mina intensiva och regelbundna värkar som pågått i sex timmar var jag bara öppen en centimeter. Vilket hån.

Jag kämpade på timme efter timme och drack lite nyponsoppa ibland. Efter några timmar kom barnmorskan och frågade om jag ville ha lustgas och det lät ju kul, så jag tackade ja. Det var så roligt att jag började gapskratta mitt i alltihop och käre maken fick i uppdrag att begränsa användningen. Tyvärr. Jag som hade så kul.

Idag har hon målat naglarna och satt
på en massa pynt på dem!
Till slut började äntligen krystvärkarna och då tänkte jag att det inte kunde vara lång tid kvar, men det tog ett par timmar det med och som sig bör ropade jag förstås att bebisen satt fast, men fick samma svar som jag har förstått att alla blivande mödrar får. Allt gick så bra så och det var bara att fortsätta att jobba. Jotack.

Till slut kom den varma och hala bebisen ut! Tjohoo, vilken lycka!

Klockan 15.30, efter fjorton timmars värkarbete, som med facit i hand tuffade på som ett godståg, föddes en bedårande flicka med långt ljust hår och jag kunde inte sluta att titta på det fantastiska mirakel som vilade i min famn. Jag var så utomjordiskt lycklig och rent förundrad över hur bra det gått.

Ingen ryggbedövning, inget katastrofsnitt, ingen sugklocka och inte ens ett tumult, utan lugnt och fint, fast under ivrigt kämpande, kom världens finaste flicka till världen.

Jag som alltid sagt att föda barn är omänskligt hade just gjort precis det, fött ett barn. Intensivt, javisst. Jobbigt, absolut. Men smärtsamt och ångestfyllt? Absolut inte.

Den lilla knytet såg dock inte alls ut som jag tänkt mig. Jag visste inte ens att jag haft en så klar föreställning om hur hon skulle se ut, men tydligen hade jag haft det, eftersom jag inte alls räknat med ett barn med långt silvervitt ljust hår. Hon såg ut som en ängel.

Och det gör hon än idag. Min älskade dotter, så glad och tacksam jag är över att just jag fick bli din mamma.

Mormor, morfar och lilla Alice är med oss hela helgen och firar
den nyblivna tolvåringen!

2 kommentarer:

caja sa...

Dessa underbara ungar..som blir stora så fort. Firade för några veckor sedan sonens 12 årsdag och snart är det stortjejen..som fyller 24..shitpomfritt vad tiden går. Och precis som du så minns man förlossningarna nästan i detalj...

Hälsa tjejen och gratta/caja

Joanna Björkqvist sa...

Tusen tack, Caja! Jag har hört att senildementa kvinnor som inte ens vet vad de heter eller kan känna igen sina barn kan redogöra för sina förlossningar... Intressant...